Det var alltså Arn - Tempelriddaren...

Detta var alltså den största nordiska filmproduktionen. Äntligen blev jag färdig med den andra av Guillous böcker om Arn och vågade titta på första Arn-filmen. Självklart hade jag stora förväntningar och hur skulle det var annars blev jag mycket besviken. De två böcker som jag hittills har läst är inte überbra, men på stort sett rätt bra ändå och jag kan väl säga att jag tyckte om dem. Och just karaktärerna är delvis väldigt imponerande i böckerna, tyckte jag. I filmen däremot är allt så kompakt och tajt så att karaktärerna inte hinner utvecklas, till och med huvudkaraktären Arn synas som ansiktslös. Och det som irriterade mig mest var att alla hela tiden pratade engelska. Varför skulle de ha pratat engelska?! Jag förstår att man inte får vara för petig, att språken förändras med tiden och att strängt taget skulle det inte heller vara nutidssvenska som de pratar, men: Filmen (eller åtminstone böckerna) lever ju på alla de olika språken och kulturer och sådant där. Men engelskan?! Jag vet inte. Tror inte att engelskans betydelse på 1100-talet var så stor. Att engelskan får representerar frankiskan tycker jag är helt meningslöst.... Så klart är frankiska ett gammalt språk och säkert annorlunda än franska, men det talades i det frankiska riket vilket inte så mycket har att göra med England. I så fall skulle kanske till och med tyska ha varit ett bättre alternativ. Även i scenerna med Saladin och Arn pratade de engelska med varandra istället för arabiska vilket de gjorda i boken. Det är säkert mycket detaljer, men inte desto mindre är det ju sådana detaljer som är avgörande för en film. Ser nu fram emot att läsa Riket vid vägens slut och hoppas att jag också kan få tag på filmen så att jag kan se den också.